DE SÄGER ATT DE INTE VET

I en alltmer komplex värld kan chefen inte längre veta allt. Men en del känner
fortfarande att de borde. De delar frekvent med sig av sina beslut och berättar
gärna för sina ”underställda” vad de borde göra (eller borde ha gjort). Inte minst stora
organisationer göder hierarkiska normer. Här kan bolaget vara så stort att det bildar
ett eget universum med egna lösningar och egna avdelningar för allt.

Nu kan hemkokade kuckelimuck-mediciner flöda fritt och extern input tycks
överflödig när svaren på alla frågor redan finns. Sådana miljöer utgör finfin
grogrund för vad som ofta kallas Hippofenomenet (Hippo som I “the Highest
Paid Person’s Opinion”). Ingen behöver tänka längre eftersom chefen redan vet allt,
och gamla sanningar förs omsorgsfullt vidare från nuvarande chefsled till nästa.
Hippon frodas i muggiga konferensrum och slutna miljöer.

Men för alla konkurrensutsatta företag (läs alla företag) utgör Hippon ett stort
problem. Att förlita sig på åsikter när det finns tillgång till fakta lämnar spelfältet
öppet för mer datadrivna och sanningssökande konkurrenter att fatta smartare
beslut. Att diskutera vilken produktinnovation som skulle dra mest kunder när du
kan A/B testa på din egen sajt, är som att diskutera i 2 timmar hur mycket en afrikansk
elefant väger när alla sitter med en smartphone i handen.

Transformativa ledare stimulerar sanningssökande och kontinuerligt lärande.
De vet att ju snabbare de lär sig vad som verkligen fungerar, desto starkare blir deras
konkurrenskraft och ju högre blir deras avkastning. De är på jakt efter det som är
sant och rätt och använder realtidsrapportering, optimering och öppna externa
partnerskap för att tillfredsställa sin nyfikenhet. De har modet att säga ”jag vet inte …
” och den genuina nyfikenheten att fortsätta med ”… men låt oss ta reda på det!”.

Vad tycker du?